Our country called Home

Årtal. Det spelar inte länge roll. Den tidsuppfattning vid en gång hade är nu borta.
Allt vi vet är att inbördeskriget bröt ut för ett tag sedan nu. Veckor, månader, år? Vem vet.
Ingen bryr sig om oss längre.
Inbördeskriget förvandlade Sverige till ett fängelse. Gaser giftiga som en cancersvulst har spridit sig över landet, och ingen får korsa Svergies gräns. EU har omringat landet med soldater och vapen, rädda att smitta andra länder med skit från Sverige.
Jag vet att det finns ett "vi", eftersom jag kan knappast vara den enda i hela landet. Eller?
Det jag vet om det land jag nu lever i, det förändrade landet, är följande:
*Gå inte ut på nätterna, du lär ångra det.
*Fortsätt leta efter annat liv, du klarar dig inte så länge på egen hand.
*Tänk alltid på dig själv i första hand. Du kan inte lita på ditt inre längre.
**************************************************************************************************************************************
Detta är mitt första rollspel på mycket länge, så ha tålamod, haha!
Jag kände bara att jag saknar att rollspela, och eftersom ingen annan gjorde ett gjorde jag ett själv lite snabbt.
Säg till om du har idéer till handlingen!

VAD GÖR VI? NU KÖR VI!

Regler:
- MINST 700 TECKEN, använd dig av denna sida för att ta reda på hur många tecken du skrivit: http://www.getupdated.se/teckenraeknare.aspx
- Följ de vanliga forumreglerna angående språk osv.
- Få alla att känna sig välkommna.
- Ha kul!
- Var snäll och spela som en människa.
- Varje karaktär har en så kallad daimon, ett djur som är en del av en själv rent andligt.

Jag vandrar.
Jag vandrar på dagarna, och söker skydd i samma lägenhet på nätterna. Mitt eget hem vill jag inte längre vistas i, då jag vill minnas det som det var. Det går ändå inte att vara där. Tak och golv är genomborrat av en av de bomber som fallit från nattskyn.
Jag tänker på min lillasyster som bara blev några vintrar gamla. Jag minns hur jag låg med hennes söndertrasade kropp, pressandes mot hjärtat.
Kropparna låg överallt, fastklistrade mot asfalten och blodet rann längst med gatorna och ner i brunnarna. De kropparna blev bortfösta av de som fanns kvar innan de smittades av ruttnade kroppar. Sjukdomar framkallades från dem, och döda de som fortfarande levde.
Darrandes låg jag bakom en dörr i en lägenhet som tillhörde någon. Någon som låg död i sängen på andra sidan. Soldaterna kom för att rensa ut städerna, och det var av ren tur som de glömde bort att titta bakom en dörr.
Studentbilder och vissna blommor väntade på mig när jag till slut vågade mig ut från mitt gömställe. Jag vet inte hur många dygn jag legat där, men just då tänkte jag inte på att maten var möglig i kanterna. Jag skar bort det värsta och åt som om aldrig förut.

Nu går jag på gatorna av en helt annan anledning än förut. Nu ska jag inte längre träffa en vän, nu ska jag träffa det främmande.
Min kropp hungrade efter mat, och jag var på ständig jakt. Något sunt förnuft hade jag kvar, och jag lät ruttnande mat vara. Jag kan inte längre ta risker. Överlevnaden är viktig för mig.

En fråga.
Ska man inte ha någon sån där karaktär info? Namn, kön osv.

Kaji skrev:En fråga.
Ska man inte ha någon sån där karaktär info? Namn, kön osv.

Jo, men jag tror Amalthea glömde det. ^^ Men kör på du med att skapa en karaktär själv så kan Amalthea skapa en direkt efter.

Jag valde att inte ha det just för att man ska liksom lära känna karaktären i det här rollspelet.
Men om du vill så får du gärna lägga till information.

*EDIT*
Jag har lagt till yttrligare information om så kallade daimons.

Jag hoppas jag har förstått detta rollspelet rätt...
Min karaktär:
Kön: ♂
Namn:
Ungefärlig ålder: mellan 17 och 25

Jag satt på marken i en gränd och bara stirrade framför mig. Om någon såg mig skulle de se ränderna från tårar på mina kinder. men ingen skulle någonsin få se - för jag var själv. Lämnad.
När bomberna hade fallit från himlen hade jag befunnit mig i mitt hus. När bomben träffade taket på huset hade tryckvågen skjutit mig in i ett bord, som sedan ramlat över mig. Jag hade varit den enda som överlevt i huset. mina föräldrar, mina syskon, alla hade dött. När soldaterna kom för att hämta alla döda hade jag nästan inte varit vid medvetandet. Eftersom att jag legat där jag legat så hittade de inte mig, och jag blev kvar.
Jag kände hur tårar på nytt sipprade ner för kinderna, men jag blinkade inte ens; det var en för stor ansträngning för min trötta och hungriga kropp. Jag var lämnad, utan familj, utan vänner, själv i världen.
Jag vet inte hur länge jag satt där och grät. minuter? timmar? När solen började gå ner ställde jag mig upp, med stor möda. Jag visste att jag inte fick vara ute på natten. jag gick långsamt ut ur gränden där tegel och ved låg i en hög från husen som rasat precis intill. Det såg ut så överallt: ved, stenar, träd, tegel och blod. Det fanns inget som ögat kunde vila på utan att känna skräck. Jag kände hur magen kurrade men ignorerade det. Jag var tvungen att gömma mig för natten. Jag var ensam och lämnad, men kanske, kanske fanns det någon levande kvar. Kanske...